Min bästa kompis

Min bästa kompis

Min morfar, Åke Knutsson, föddes 1913 i Hedemora. Anledningen till att han föddes just där var att hans far, Knut Einar Nilsson, hade fått arbete som stationsinspektor (stins) och flyttat dit med familjen. Annars kom släkten på morfars sida från södra Sverige.

Morfars farfar, Edvard Nilsson, var även han stationsinspektor, men i Harplinge utanför Halmstad. Edvard var Harplinges första stationsinspektor och också den som hade tjänsten längst – mellan 1886 och 1911. Edvard bodde med sin familj i det gamla, gula stationshuset mitt i Harplinge, som fortfarande finns kvar. Tyvärr går det inte några tåg där längre eftersom rälsen är borttagen sedan länge.

Men min morfar växte upp i Dalarna tillsammans med sina bröder Bosse, Olle och Rune. Morfars mor, Ellen Matilda Dahlin, kom från Karlskrona i Blekinge.

1933 tog morfar studentexamen i Falun. Han var även en skicklig gymnast och blev uttagen att representera Sverige vid OS i Berlin 1936. Men av någon anledning blev det aldrig någon resa för honom till OS – kanske berodde det på Hitler, på att familjen inte hade råd, eller på att han ville bli klar med sin utbildning. Jag har hört olika versioner, och säkert var det flera orsaker bakom beslutet att inte åka.

År 1936 tog morfar examen som folkskollärare i Växjö. Senare arbetade han som lärare, främst i Västerås. Han var också engagerad i föreningslivet, spelade bridge och var aktiv inom Odd Fellow-orden.

1943 gifte sig morfar med min mormor, Margareta Ullberg, i Nikolaikyrkan i Örebro. Mormor var född 1922 i Hammar i Närke. Tillsammans byggde de ett liv och fick fyra barn.

I slutet av 1920-talet hade morfars far, Knut Einar, byggt ett sommarhus i Haverdal i Halland. Huset låg högst upp på Gummes backe och kallades i folkmun för Dalastugan, eftersom det var målat i klassiskt falurött och byggt i dalastil – en stil som Knut Einar tagit med sig från Dalarna, dit han hade flyttat.

Stugan i Haverdal var ett av de tidigaste sommarhusen i området och blev en viktig plats för morfar med familj – ett omtyckt komplement till deras lägenhet som låg knappt 50 mil bort i Västerås.

Jag var mycket fäst vid min morfar. Varje sommar tillbringade vi två veckor tillsammans med mormor och morfar i Haverdal. Vi lekte på den långa sandstranden, spelade spel i Dalastugan och gick ut på Skallen för att titta på solnedgången.

På vintrarna firade vi alltid jul tillsammans – eftersom både min familj och morföräldrarna bodde i Västerås träffades vi ofta. När morfars gula Volvo stod utanför vårt hus blev jag alltid glad.

När jag var liten ska jag en gång ha sagt: "Morfar, du är min bästa kompis." Det brukade han ofta påminna om. För så var det verkligen – morfar var min bästa kompis.

Han skrattade ofta, var duktig på att spela kort och framför allt en närvarande, varm och rolig morfar.

Morfar gick bort 1997 och blev begravd i Harplinge, inte långt från det gula stationshus där både hans far och farfar hade bott.

Det har gått 28 år. Märkligt med tiden – men vissa personer glömmer man aldrig.

En bästa kompis glömmer man aldrig.