En intervju med mig i tidningen Koloniträdgården

I senaste numret av Koloniträdgården, Koloniträdgårdsförbundets rikstäckande tidning, finns en intervju med mig där jag berättar lite om Barnängens koloniområdes 120-åriga historia. Intervjun gjordes i början av juni i år och jag hade nästan förträngt den men det blev fint ändå!

Staffan Hellstrand - Podden Under körsbärsträdet

Staffan Hellstrand är artist, låtskrivare och journalist och har under mer än fyra decennier varit en del av det svenska musiklivet. Han har skrivit och gett ut mängder av låtar, både till sig själv och andra artister, och fortsätter att vara aktiv med ny musik.

I podcasten Under körsbärsträdet samtalar Staffan Hellstrand med Frippe Nilsson om uppväxten, musiken, skapandet och ett långt liv som artist och låtskrivare.

Lyssna på Staffan Hellstrand i Under körsbärsträdet
HÄR!

Podcasten Under körsbärsträdet
Inspelat september 2026
www.poddsamtal.se

Fredagen den 11 september firar Chimos Vänkväll 25 år!

Fredagen den 11 september firar Chimos Vänkväll 25 år!

Jubileet kommer att äga rum på Scalateatern och det blir en fantastisk kväll fylld av musik, samtal och många fina artister.

På scenen får vi bland andra möta Johan Johansson, Lill-Marit Bugge, Bob Hansson och Frida Hyvönen och en massa andra bra artister.

Själv kommer jag att medverka under kvällen genom att göra en liveintervju med Chimo på stora scenen. Det ska bli väldigt roligt att få vara en del av denna jubileumskväll!

Fredag 11 september, Scalateatern

Köp biljetter och kom dit, så ses vi där!

Det kommer bli en magisk kväll!

Foto från 2019 av Joakim Hall

Biljetter: HÄR

Invigning av fotoutställningen Planket 2026

 

I helgen hade jag återigen hedersuppdraget att leda invigningen av fotoutställningen Planket. Det har jag gjort sedan 2016, bortsett från då vi hade pandemin.

Planket är Sveriges största fotoutställning med fler än 300 fotografer.

Utställningen pågår både lördag och söndag, men det är två helt olika utställningar och därmed också en invigning på lördagen och en på söndagen.

Lördagens invigning blev nog den bästa jag gjort någonsin. På söndagen kom däremot en störtskur precis när vi skulle inviga, och alla fotografer försvann snabbt för att rädda sina fotografier. Men så småningom kom solen tillbaka, och det blev till slut en riktigt fin dag!


Foto: Fredrik Hjerling
@fotografhjerling @planketstockholm

Den ryska översättaren och pojken med pirogen

 

Den ryska översättaren och pojken med pirogen

Jag rensar och letar i mina lådor. Letar efter en sak men hittar många andra. Idag hittade jag en handskriven lapp med en rysk adress. Först kunde jag inte minnas vad det var. Jag har ju aldrig varit i Ryssland. Men när jag googlade hennes namn började minnena komma tillbaka – hur jag träffade Ljudmila Braude och vem hon var.

För ungefär 20 år sedan fick jag vara några veckor på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Ett fantastiskt hus uppe på Klinten, mitt i Visby, med en magisk utsikt. Jag var där för att skriva, och samtidigt bodde några andra författare och översättare där. Den jag kom bäst överens med var just Ljudmila. Hon var från Ryssland och hade översatt många svenska böcker till ryska – bland annat flera av Astrid Lindgrens böcker. Hon hade till exempel översatt Karlsson på taket, Emil i Lönneberga och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Vi fick fin kontakt och bytte adresser för att hålla kontakten. Hon ville att jag skulle skicka henne ett exemplar av min bok Ett äpple till fröken, som hon ville läsa. Jag minns inte om jag någonsin skickade den.

Boendet på Klinten inkluderade inte mat, så man fick laga själv. Men Ljudmila tyckte att jag åt för dåligt, så hon lagade mat till mig flera gånger. Jag minns särskilt att hon gjorde ryska piroger – de var inte så goda, men jag åt så gott jag kunde.

Nu när jag skriver detta, påminner pirogerna mig om en annan gång i livet – en konfirmationsresa till England, mellan årskurs åtta och nio. Jag var där i en månad och rände ofta ute på kvällarna.

Ofta missade jag middagen med familjen jag bodde hos. En kväll när jag kom hem hade de ätit piroger, och en låg kvar till mig. Jag började äta i köket men tyckte verkligen inte om den. Jag visste inte hur jag skulle säga det utan att verka otacksam, så jag sa att jag ville ta med mig maten till mitt rum och läsa lite i Bibeln samtidigt.

Familjen vi bodde hos var kristen och aktiva i den lokala församlingen, så det kändes som en trovärdig ursäkt. Men väl i mitt rum visste jag inte vad jag skulle göra med pirogen. Efter en stund gick jag till badrummet och försökte spola ner den i toaletten. Men pirogen fastnade. Jag spolade och spolade, men den satt fast.

Snart knackade någon på dörren.

– Do you have a problem with the toilet, Fredrik?

– No no, thanks, it’s okay, svarade jag övertygande.

Vattnet hade stigit i toaletten och jag vågade inte spola mer – den skulle kunna svämma över. Snart smög jag tillbaka till mitt rum, hämtade kniven och gaffeln, och satte mig sedan på badrumsgolvet och försökte fiska upp pirogen. Till slut lyckades jag få upp den. Jag hackade pirogen i små bitar och spolade bort den. Jag minns fortfarande känslan – en slags befrielse. Magiskt.

Ja, den där konfirmationsresan till England var väldigt rolig. Jag tror knappt att jag öppnade en Bibel – men jag lärde mig en hel del annat. Bland annat att man aldrig ska försöka spola ner en stor pirog i toaletten.

Fotot på teven

Fotot på teven

När jag var liten tillbringade jag mycket tid hemma hos mina morföräldrar. På deras teve stod ett fotografi av en tavla på en man som sades vara en avlägsen släkting. Hans namn var Per (Peter) Andersson Frestare, född den 18 november 1642 i Torpa socken, och han skulle ha varit Karl XI:s livvakt.

Hur långt tillbaka i släkten han hörde visste jag inte då. Men för några år sedan, när jag började rota i kyrkböckerna, lyckades jag spåra honom som min mormorsmors farmorsfars farfarfars far. Märkligt hur tiden kan bära minnet av en människa så långt bakåt – och ändå framåt. Sedan vet man ju aldrig säkert. Det är många steg, och även om det inte står “fader okänd” någonstans i den här släktlinjen, så kan det ju ändå ha varit en “fader någon annan”…

Per Frestare började som stalldräng hos Karl XI. Omkring 1671 blev han kungens livknekt och förtroendeman på Strömsholm och i Kungsör. Han kom att stå kungafamiljen mycket nära och omnämns även som barnvakt åt Karl XII.

Den 25 januari 1671 gifte han sig med Carin Pedersdotter (född 1646). De fick sju barn, men vid den sista förlossningen dog både barnet och Carin – "död i barnsäng". Den 26 april 1688 gifte Per sig igen, denna gång med Elisabet Falk (född 1665). De fick tio barn tillsammans. Elisabet dog 1734 i Kung Karl.

Många barn, med andra ord – väldigt, väldigt många som är släkt med honom idag.

Per Frestare bodde på en gård som fortfarande finns kvar – Per Frestaregården. Han dog den 18 januari 1716 i Kungsör och ligger begravd inne i Kungsörs kyrka. Hans kropp är balsamerad och sägs kunna ses i kistan. Själv har jag aldrig varit där – vet inte om jag vill, eller kanske ändå.

Hans grav finns i det norra valvet i kyrkan, i ett särskilt gravkor som skänktes av Karl XII. På kungens initiativ lät man sätta upp en marmorskiva till hans minne, med följande inskrift:

"Thetta epithaphium är upprättadt öfver sahl. kongl. Lijffkneckten ehrborne och högaktadt Herr Pehr Frestare, som i Herranom afsomnade i Kungsöhr then 18 Jan. 1716."

Porträttet av Per Frestare, målat av Ehrenstrahl, hänger på Strömsholms slott. Det är mycket ovanligt, få kungliga tjänare blev avporträtterade. På tavlan ser man honom i sina arbetskläder, rengörande ett vapen. Han har smuts under naglarna och bär sorgskägg, vilket tyder på att han sörjde sin fru när porträttet målades 1688.

Men Frestare var mer än en trogen tjänare, han blev även en vän till kungen. I Strömsholm förr och nu av A.G. Bäckström beskrivs deras relation som varm och ibland informell. De bodde nära varandra, vilket möjliggjorde daglig kontakt. Kungen lät honom ibland sova utanför sin sängkammare.

Ja, man vet ju aldrig säkert med släktband. Kanske var drottning Ulrika Eleonora den äldre ute och träffade Frestaren någon natt eller dag. Man vet ju aldrig. Per Frestare verkar ju varit en fertil man. I så fall skulle denna Frestare kunna vara far till Karl XII. Det skulle ju kunna vara ett fall av “fader någon annan” – det är nog inte bara kungar som har varit otrogna...

Med andra ord skulle Karl XII, som står som staty i Kungsträdgården, kunna vara min min mormorsmors farmorsfars farfarbror.

En gång råkade Karl XI skjuta Per Frestares vackra tupp, som hade tagit sig in på kungens gård. Per blev så upprörd att kungen fick muta honom med både tobak och pengar för att göra honom glad igen. Den typen av händelser säger något om deras ovanligt nära och okonventionella vänskap.

Det finns också en historia om hur Per och Karl XI första möte. Kungen reste inkognito genom Fellingsbros skogar med Per som skjutsdräng. Kungen frågade:

– Har du någonsin sett kungen?

– Nej, det har jag inte men ja’ kan la’ tro att han ser ut som en annan människa.

– Vill du se honom?

– Jo men, det vore roligt nån gång ha sett en, sa Per.

– När vi kommer fram till jaktplatsen ska du få se honom.

– Men hur ska jag veta vem som är kungen?

– Jo, den som har hatten på sig när alla andra tar av sig den och bugar – det är kungen.

När de kom fram stod alla herrar med avtagna hattar – utom kungen och Per.

– Nå, vilken är kungen? frågade kungen.

– Antingen är det I eller jag, svarade Per.

Kungen blev så road av svaret att han anställde honom.

Flera av Per Frestares ättlingar tog sig namnet Lindell. Den siste med det namnet tros ha varit Jacob Fredrik Frestare, hovmästare och taffeltäckare, som drunknade 1812. Detta enligt boken Släkten Frestare av Th Hallgrim, utgiven 1947.

Min mormorsmors mormors flicknamn var Katarina Lovisa Lindell.

År 1995 hade även jag planer på att bli en Frestare. Jag ansökte om att få byta efternamn och betalade in en avgift till någon namnmyndighet, i tron att jag skulle få heta Frestare. Men jag fick nej – Företaget Kavli som gör mjukost hade tagit patent på namnet för en av sina produkter, och mitt släktnamn var för gammalt för att väga tyngre.

Men nu, i samband med att jag skriver det här, sökte jag åter på namnet – och ser att några faktiskt har fått ta det. Kanske har Kavlis patent gått ut. Kanske är de avlägsna släktingar till mig. Men no hard feelings, jag tror ändå inte att jag skulle ha trivts som en Frestare.

Min bästa kompis

Min bästa kompis

Min morfar, Åke Knutsson, föddes 1913 i Hedemora. Anledningen till att han föddes just där var att hans far, Knut Einar Nilsson, hade fått arbete som stationsinspektor (stins) och flyttat dit med familjen. Annars kom släkten på morfars sida från södra Sverige.

Morfars farfar, Edvard Nilsson, var även han stationsinspektor, men i Harplinge utanför Halmstad. Edvard var Harplinges första stationsinspektor och också den som hade tjänsten längst – mellan 1886 och 1911. Edvard bodde med sin familj i det gamla, gula stationshuset mitt i Harplinge, som fortfarande finns kvar. Tyvärr går det inte några tåg där längre eftersom rälsen är borttagen sedan länge.

Men min morfar växte upp i Dalarna tillsammans med sina bröder Bosse, Olle och Rune. Morfars mor, Ellen Matilda Dahlin, kom från Karlskrona i Blekinge.

1933 tog morfar studentexamen i Falun. Han var även en skicklig gymnast och blev uttagen att representera Sverige vid OS i Berlin 1936. Men av någon anledning blev det aldrig någon resa för honom till OS – kanske berodde det på Hitler, på att familjen inte hade råd, eller på att han ville bli klar med sin utbildning. Jag har hört olika versioner, och säkert var det flera orsaker bakom beslutet att inte åka.

År 1936 tog morfar examen som folkskollärare i Växjö. Senare arbetade han som lärare, främst i Västerås. Han var också engagerad i föreningslivet, spelade bridge och var aktiv inom Odd Fellow-orden.

1943 gifte sig morfar med min mormor, Margareta Ullberg, i Nikolaikyrkan i Örebro. Mormor var född 1922 i Hammar i Närke. Tillsammans byggde de ett liv och fick fyra barn.

I slutet av 1920-talet hade morfars far, Knut Einar, byggt ett sommarhus i Haverdal i Halland. Huset låg högst upp på Gummes backe och kallades i folkmun för Dalastugan, eftersom det var målat i klassiskt falurött och byggt i dalastil – en stil som Knut Einar tagit med sig från Dalarna, dit han hade flyttat.

Stugan i Haverdal var ett av de tidigaste sommarhusen i området och blev en viktig plats för morfar med familj – ett omtyckt komplement till deras lägenhet som låg knappt 50 mil bort i Västerås.

Jag var mycket fäst vid min morfar. Varje sommar tillbringade vi två veckor tillsammans med mormor och morfar i Haverdal. Vi lekte på den långa sandstranden, spelade spel i Dalastugan och gick ut på Skallen för att titta på solnedgången.

På vintrarna firade vi alltid jul tillsammans – eftersom både min familj och morföräldrarna bodde i Västerås träffades vi ofta. När morfars gula Volvo stod utanför vårt hus blev jag alltid glad.

När jag var liten ska jag en gång ha sagt: "Morfar, du är min bästa kompis." Det brukade han ofta påminna om. För så var det verkligen – morfar var min bästa kompis.

Han skrattade ofta, var duktig på att spela kort och framför allt en närvarande, varm och rolig morfar.

Morfar gick bort 1997 och blev begravd i Harplinge, inte långt från det gula stationshus där både hans far och farfar hade bott.

Det har gått 28 år. Märkligt med tiden – men vissa personer glömmer man aldrig.

En bästa kompis glömmer man aldrig.

En av alla starka kvinnor som banade väg för mig

En av alla starka kvinnor som banade väg för mig

Min mormorsmor, Agnes Ullberg (född Olsson), föddes 1896 och växte upp i Stavbäcken i Österåker norr om Vingåker, Sörmland. Hennes föräldrar, August Olsson och Maria Olsson (född Söderberg), var torpare. Augusts släkt hade bott i området åtminstone sedan 1600-talet, medan Maria var inflyttad från Örebro.

Agnes hade två syskon: Gunnar, född 1902, och Linnéa, född 1905. Gunnar gifte sig med Berta och blev kvar på gården. Linnéa gifte sig med Vladimir Zacek från Tjeckoslovakien och flyttade till Västerås.

När Agnes var omkring 12–13 år flyttade hon hem till släktingarna Carlsén i Åmmeberg i Närke. Hon arbetade även vid Åmmebergs telefonväxel, som drevs av Anna Carlsén – kusin till Agnes mor Maria. Telefonväxeln låg i samma hus som familjen Carlsén bodde. Den 21 augusti 1917 fick även Agnes rätt att ta släktnamnet Carlsén enligt kunglig Majestät i Örebro resolution.

Som ung sommarjobbade Agnes också på Stadshotellet i Askersund. Hon gick i folkskolan och tjänstgjorde som elev vid Örebro lasarett under spanska sjukan.

Den 29 december 1921 gifte sig Agnes med Martin Ullberg, folkskollärare från Vinköl i Skaraborgs län. Tillsammans fick de dottern Margareta – min mormor.

Agnes var en engagerad kvinna som deltog aktivt i flera organisationer, bland annat Röda Korset, Lottarörelsen, Husmodersföreningen samt olika kyrkliga och politiska föreningar. Under andra världskriget var hon verksam inom flyktinghjälpen och deltog i försvarskurser.

Hon var medlem i Lottarörelsen i 35 år och belönades med Hemvärnets guldmedalj samt Sveriges Lottakårs silvermedalj. Under en period tjänstgjorde hon även vid Vällinge stridsskola.

Agnes var engagerad i Europahjälpen, där hon ansvarade för att sortera och packa kläder till nödställda. Hon upplevde flera epidemier och arbetade på olika sjukstugor samt vid Lerbäcks ålderdomshem. På Askersunds sjukhus hade hon dessutom jourtjänst under flera år.

1961 separerade Agnes och Martin. Martin flyttade till Halmstad, medan Agnes bosatte sig i Västerås. Först bodde hon på Viksäng, sedan på Krutkällarbacken, där hon blev granne med dottern Margareta med familj.

Jag träffade Agnes många gånger och minns henne som en mycket gammal kvinna – och jag var lite rädd för henne.

Min mormorsmor gick bort i januari 1985.

Suzanne Osten har lämnat oss!

Suzanne Osten har lämnat oss!

För knappt två år sedan satt jag hemma hos henne på Sveavägen och gjorde en intervju för min podd. Hon var varm och hade en massa historier att berätta, och det blev ett riktigt fint möte.

Suzanne har betytt otroligt mycket för kulturen i Sverige och för alla som fått ta del av hennes arbete. Hon lämnar ett tomrum som få kan fylla, men hennes kraft och röst lever kvar.

Foton: Frippe Nilsson

Kulturscenen The Story!

När jag passerade återvinningsstationen på Malmgårdsvägen på Södermalm 2014 såg jag en lastpall. Jag tog med den till min kolonilott i Vitabergsparken, men visste inte vad jag skulle ha den till. Efter en stund kom jag på att jag skulle göra en scen av den. Jag målade den svart, spikade fast en bräda på fronten och skrev "KULTUR" med stora vita bokstäver.

Jag undersökte om det fanns något passande domännamn som var ledigt och upptäckte till min förvåning att www.kulturscenen.se var tillgängligt. Jag bokade det och skapade en enkel hemsida med Wordpress. Jag skickade pressutskick till lokaltidningen som hörde av sig direkt och intervjuade mig. Jag fick hela framsidan på lokaltidningen. Södermalm hade fått en ny scen! "Liten estrad för stor kultur!".

När det var Öppen trädgård på Barnängens koloniområde första helgen i september 2014 invigdes Kulturscenen med vänner som uppträdde, några var Malin Jakobsson, Cecilia Thorngren, Fröken Underbar och The LouLou Sisters. Det blev succé! Folk trängdes i rabatterna och hängde i körsbärsträdet.

Veckan därpå blev det en miniturné på Södermalm som vi kallade för "Bättre scen än aldrig". Vi drog Kulturscenen på en pirra och hade med en liten batteridriven högtalare. Vi började på Mariatorget, sedan gick det lilla "Rocktåget" till Medborgarplatsen, men vi fick flytta till Götgatsbacken eftersom det var en annan konsert på Medis och vi skulle inte höras alls.

Efter Götgatsbacken gick vi till Nytorget där dagen avslutades i dur. Medverkande var bland annat Sandra Vilppala, Malin Jakobsson, Jenny Almsenius och Lill-Marit Bugge. Jag hade med min gamla cylinderhatt där publiken fick lägga donationer till artisterna. Helt galen dag!

När jag ställde ut mina djur på Galleri Axel den hösten hade jag tagit dit Kulturscenen och bland annat Nino Ramsby och Ulven Nilsson uppträdde.

När det blev vinter och kallt ute arrangerade vi två kvällar med Kulturscenen på Twang på Katarina Bangatan. Vi kallade evenemangen för "Massmötet" samt "Det nya massmötet". Det var knökfullt och kul! Det var innan Twang hade fått alkoholtillstånd så vi sålde öl själva, en hel del öl gick åt.

Det var även mellan de båda evenemangen på Twang som jag startade mitt band Frippes kapell främst för att jag ville spela på Kulturscenen men det är en annan story.

I maj 2015 när Nino Ramsby skulle ha sitt skivsläpp hade han det tillsammans med Kulturscenen. Eftersom det regnade kunde vi inte vara i Tanto som det var tänkt, så vi var under Årstabron. Men det visade sig vara en perfekt plats för konserter. Dels för att taket från bron skyddade oss från regnet men också för att man kunde sitta i backen och titta.

I augusti 2015 var Kulturscenen tillbaka under Årstabron, denna gång för att fira Sandra Vilppalas nya singel!!

Första helgen i september 2015 var Kulturscenen hemma på platsen där allt började, dvs Barnängens koloniområde, då vi hade en minifestival på två dagar när det var Öppen trädgård.

September 2016 skapade vi stadgar och bildade en ideell förening för Kulturscenen.

Under våren 2017 hade vi tre Kulturaftnar på Timmermansgården på Södermalm. En väldigt mysig lokal som fler borde upptäcka!

Kulturföreningen Kulturscenen beviljades kulturstöd för vårt sommarprojekt Torg & Park 2017 av Kulturförvaltningen. Under sommaren uppträdde 32 olika artister och vi var på 14 olika torg och parker. Platser där vi uppträdde var bland annat Nytorget, Sergels Torg, Östermalmstorg, Tensta, Alby och utanför Riksdagshuset.

Kulturscenen har även haft några "ArtistTalks" på utställningar, bland annat med Pelle Seth i samband med utställningen "I min hatt" som han hade på Il Cafe på Södermannagatan eller Cato Leins utställning på Galleri Axel. Dessa "ArtistTalks" var nog grunden till det som sedan blev min podcast Under körsbärsträdet, men det är också en annan historia.

I samband med att Christer Fjellman med flera återskapade fotoutställningen Planket första året som "Gorilla", var Kulturscenen där och skötte invigningen 2014. Sedan dess har Planket vuxit och är nu två dagar och jag har fortsatt att inviga fotoutställningen med en intervju varje år.

Kulturscenen har även haft en del andra evenemang och en massa olika personer har varit inblandade på kulturresan. Knut Koivisto har varit kulturfotograf nummer 1 för Kulturscenen.

Men sedan låg Kulturscenen ute en vinter och ruttnade. Därefter kom Corona och allt stannade av.

Ja, och nu har vi hoppat fram lite i tiden och befinner oss i det som kallas nutid, en tid som känns mer och mer overklig. En tid där kultur och vänner som möts behövs mer än någonsin. Jag och Malin pratade nyligen om att vi skulle köra igång Kulturscenen igen. Och i veckan när jag stod och väntade på att en vän som var inne på Urban Deli, tänkte jag att jag skulle ringa Malin och boka in ett möte. Jag funderade på om vi skulle bygga en Kulturscen.

Men precis när jag står och funderar på hur en ny scen ska byggas, ser jag en lastpall ligga vid ett bygge vid Nytorgsgatan. "Va fan, det här är ju magi", tänkte jag, gick fram och inspekterade och den såg perfekt ut. Jag drog ut lastpallen under inhägnaden och kände magin!

Det här är ju NYA KULTURSCENEN!

Nu ligger den på kolonilotten och väntar på färg, vår och vänner.

Podden UNDER KÖRSBÄRSTRÄDET fyller 3 år!

Podden UNDER KÖRSBÄRSTRÄDET fyller 3 år!

Gäster i podden har varit:

MICKE BERG, AMANDA OOMS, SARA BROOS, SUZANNE OSTEN, LOLITA RAY, LITEN FALKEHOLM, ULF ROCKIS IVARSSON, RUBEN ENGZELL, CLAES OLSON, ELLA LEMHAGEN, SARA OLAUSSON, MARTIN RÖSSEL, SEBASTIAN ÖBERG, CHRISTIAN KJELLVANDER, BOB HANSSON, JONAS BODINGER LARSSON, PELLE OSSLER, NICOLAI DUNGER, ANNA WALLANDER, ISADORA WRONSKI, NIKE MARKELIUS, JOHAN BERGMARK, KAJSA GRYTT, MALIN DAHLSTRÖM, OLA AURELL, JOHAN JOHANSSON, NINA HEMMINGSSON, GUNNAR EDANDER, CATO LEIN, ELSIE PETREN MICKE HERRSTRÖM.

Podden finns där poddar finns:

https://podcasts.apple.com/.../under-k%C3.../id1551288177

LYSSNA GÄRNA! DELA GÄRNA!

Nytt avsnitt i podden MICKE BERG!

Micke Berg är fotograf och har gjort ett 50-tal fotoböcker. Han haft utställningar runt om i världen och är bland annat känd för sina bilder från ockupationen av Mullvaden, Skogsnäskollektivet och sina skildringar av Stockholm. Micke har även fotograferat många artister genom åren.

För podden berättar han också om sin barndom, nutid, framtid och vad han tycker om samhällsutvecklingen i Sverige.

Lyssna HÄR

Podcasten Under körsbärsträdet
Avsnittet gjordes av Frippe Nilsson
Inspelat 16 december 2023 i Stockholm
⁠⁠www.poddsamtal.se