Fotot på teven
När jag var liten tillbringade jag mycket tid hemma hos mina morföräldrar. På deras teve stod ett fotografi av en tavla på en man som sades vara en avlägsen släkting. Hans namn var Per (Peter) Andersson Frestare, född den 18 november 1642 i Torpa socken, och han skulle ha varit Karl XI:s livvakt.
Hur långt tillbaka i släkten han hörde visste jag inte då. Men för några år sedan, när jag började rota i kyrkböckerna, lyckades jag spåra honom som min mormorsmors farmorsfars farfarfars far. Märkligt hur tiden kan bära minnet av en människa så långt bakåt – och ändå framåt. Sedan vet man ju aldrig säkert. Det är många steg, och även om det inte står “fader okänd” någonstans i den här släktlinjen, så kan det ju ändå ha varit en “fader någon annan”…
Per Frestare började som stalldräng hos Karl XI. Omkring 1671 blev han kungens livknekt och förtroendeman på Strömsholm och i Kungsör. Han kom att stå kungafamiljen mycket nära och omnämns även som barnvakt åt Karl XII.
Den 25 januari 1671 gifte han sig med Carin Pedersdotter (född 1646). De fick sju barn, men vid den sista förlossningen dog både barnet och Carin – "död i barnsäng". Den 26 april 1688 gifte Per sig igen, denna gång med Elisabet Falk (född 1665). De fick tio barn tillsammans. Elisabet dog 1734 i Kung Karl.
Många barn, med andra ord – väldigt, väldigt många som är släkt med honom idag.
Per Frestare bodde på en gård som fortfarande finns kvar – Per Frestaregården. Han dog den 18 januari 1716 i Kungsör och ligger begravd inne i Kungsörs kyrka. Hans kropp är balsamerad och sägs kunna ses i kistan. Själv har jag aldrig varit där – vet inte om jag vill, eller kanske ändå.
Hans grav finns i det norra valvet i kyrkan, i ett särskilt gravkor som skänktes av Karl XII. På kungens initiativ lät man sätta upp en marmorskiva till hans minne, med följande inskrift:
"Thetta epithaphium är upprättadt öfver sahl. kongl. Lijffkneckten ehrborne och högaktadt Herr Pehr Frestare, som i Herranom afsomnade i Kungsöhr then 18 Jan. 1716."
Porträttet av Per Frestare, målat av Ehrenstrahl, hänger på Strömsholms slott. Det är mycket ovanligt – få kungliga tjänare blev avporträtterade. På tavlan ser man honom i sina arbetskläder, rengörande ett vapen. Han har smuts under naglarna och bär sorgskägg, vilket tyder på att han sörjde sin fru när porträttet målades 1688.
Men Frestare var mer än en trogen tjänare – han blev även en vän till kungen. I Strömsholm förr och nu av A.G. Bäckström beskrivs deras relation som varm och ibland informell. De bodde nära varandra, vilket möjliggjorde daglig kontakt. Kungen lät honom ibland sova utanför sin sängkammare.
Ja, man vet ju aldrig säkert med släktband. Kanske var drottning Ulrika Eleonora den äldre ute och träffade Frestaren någon natt eller dag. Man vet ju aldrig. Per Frestare verkar ju varit en fertil man. I så fall skulle denna Frestare kunna vara far till Karl XII. Det skulle ju kunna vara ett fall av “fader någon annan” – det är nog inte bara kungar som har varit otrogna...
Med andra ord skulle Karl XII, som står som staty i Kungsträdgården, kunna vara min min mormorsmors farmorsfars farfarbror.
En gång råkade Karl XI skjuta Per Frestares vackra tupp, som hade tagit sig in på kungens gård. Per blev så upprörd att kungen fick muta honom med både tobak och pengar för att göra honom glad igen. Den typen av händelser säger något om deras ovanligt nära och okonventionella vänskap.
Det finns också en historia om hur Per och Karl XI första möte. Kungen reste inkognito genom Fellingsbros skogar med Per som skjutsdräng. Kungen frågade:
– Har du någonsin sett kungen?
– Nej, det har jag inte men ja’ kan la’ tro att han ser ut som en annan människa.
– Vill du se honom?
– Jo men, det vore roligt nån gång ha sett en, sa Per.
– När vi kommer fram till jaktplatsen ska du få se honom.
– Men hur ska jag veta vem som är kungen?
– Jo, den som har hatten på sig när alla andra tar av sig den och bugar – det är kungen.
När de kom fram stod alla herrar med avtagna hattar – utom kungen och Per.
– Nå, vilken är kungen? frågade kungen.
– Antingen är det I eller jag, svarade Per.
Kungen blev så road av svaret att han anställde honom.
Flera av Per Frestares ättlingar tog sig namnet Lindell. Den siste med det namnet tros ha varit Jacob Fredrik Frestare, hovmästare och taffeltäckare, som drunknade 1812. Detta enligt boken Släkten Frestare av Th Hallgrim, utgiven 1947.
Min mormorsmors mormors flicknamn var Katarina Lovisa Lindell.
År 1995 hade även jag planer på att bli en Frestare. Jag ansökte om att få byta efternamn och betalade in en avgift till någon namnmyndighet, i tron att jag skulle få heta Frestare. Men jag fick nej – Företaget Kavli som gör mjukost hade tagit patent på namnet för en av sina produkter, och mitt släktnamn var för gammalt för att väga tyngre.
Men nu, i samband med att jag skriver det här, sökte jag åter på namnet – och ser att några faktiskt har fått ta det. Kanske har Kavlis patent gått ut. Kanske är de avlägsna släktingar till mig. Men no hard feelings – jag tror ändå inte att jag skulle ha trivts som en Frestare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar