Den ryska översättaren och pojken med pirogen
Jag rensar och letar i mina lådor. Letar efter en sak men hittar många andra. Idag hittade jag en handskriven lapp med en rysk adress. Först kunde jag inte minnas vad det var. Jag har ju aldrig varit i Ryssland. Men när jag googlade hennes namn började minnena komma tillbaka – hur jag träffade Ljudmila Braude och vem hon var.
För ungefär 20 år sedan fick jag vara några veckor på Östersjöns författar- och översättarcentrum i Visby. Ett fantastiskt hus uppe på Klinten, mitt i Visby, med en magisk utsikt. Jag var där för att skriva, och samtidigt bodde några andra författare och översättare där. Den jag kom bäst överens med var just Ljudmila. Hon var från Ryssland och hade översatt många svenska böcker till ryska – bland annat flera av Astrid Lindgrens böcker. Hon hade till exempel översatt Karlsson på taket, Emil i Lönneberga och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.
Vi fick fin kontakt och bytte adresser för att hålla kontakten. Hon ville att jag skulle skicka henne ett exemplar av min bok Ett äpple till fröken, som hon ville läsa. Jag minns inte om jag någonsin skickade den.
Boendet på Klinten inkluderade inte mat, så man fick laga själv. Men Ljudmila tyckte att jag åt för dåligt, så hon lagade mat till mig flera gånger. Jag minns särskilt att hon gjorde ryska piroger – de var inte så goda, men jag åt så gott jag kunde.
Nu när jag skriver detta, påminner pirogerna mig om en annan gång i livet – en konfirmationsresa till England, mellan årskurs åtta och nio. Jag var där i en månad och rände ofta ute på kvällarna.
Ofta missade jag middagen med familjen jag bodde hos. En kväll när jag kom hem hade de ätit piroger, och en låg kvar till mig. Jag började äta i köket men tyckte verkligen inte om den. Jag visste inte hur jag skulle säga det utan att verka otacksam, så jag sa att jag ville ta med mig maten till mitt rum och läsa lite i Bibeln samtidigt.
Familjen vi bodde hos var kristen och aktiva i den lokala församlingen, så det kändes som en trovärdig ursäkt. Men väl i mitt rum visste jag inte vad jag skulle göra med pirogen. Efter en stund gick jag till badrummet och försökte spola ner den i toaletten. Men pirogen fastnade. Jag spolade och spolade, men den satt fast.
Snart knackade någon på dörren.
– Do you have a problem with the toilet, Fredrik?
– No no, thanks, it’s okay, svarade jag övertygande.
Vattnet hade stigit i toaletten och jag vågade inte spola mer – den skulle kunna svämma över. Snart smög jag tillbaka till mitt rum, hämtade kniven och gaffeln, och satte mig sedan på badrumsgolvet och försökte fiska upp pirogen. Till slut lyckades jag få upp den. Jag hackade pirogen i små bitar och spolade bort den. Jag minns fortfarande känslan – en slags befrielse. Magiskt.
Ja, den där konfirmationsresan till England var väldigt rolig. Jag tror knappt att jag öppnade en Bibel – men jag lärde mig en hel del annat. Bland annat att man aldrig ska försöka spola ner en stor pirog i toaletten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar