Jag köpte vindruvor idag, en stor plastpåse med härliga druvor. Jag har alltid älskat dessa druvor. Idag var de röda och utan kärnor, när jag var ung så var de gröna, ibland blå men alltid med kärnor.
Jag hade knappt hunnit betala innan jag stoppat in några i min runda mun.
Så jävla gott!
Sedan en näve till, ännu mera druvor. Ännu godare.
När jag skulle fylla munnen den tredje gången såg jag att en druva i min hand var lite ful. En stackars druva var lite skadad, inte så mycket men tillräckligt för att inte ätas när man har så många druvor kvar, Men som jag säkert skulle äta om det var i slutet av påsen, när antalet druvor var räknade…
Nu tänkte jag att jag skulle bli sjuk om jag åt den.
Utanför affären fanns en liten /skräplåda/ med ett litet hål i locket där man skulle trycka in sitt skräp.
Jag blundade med ena ögat, siktade mot hålet till skräplådan och kastade vindruvan mot den och till min stora förvåning så prickade jag rätt, druvan försvann ner i hålet till skräplådan.
Jag blev mer än förvånad.
Trodde först inte att det var sant.
Det var ju säkert tre-fyra meter till skräplådan.
Va?
Kom den verkligen i.
Eftersom jag både är skelögd och utan bollsinne var detta närmast ett mirakel. Men tyvärr så var det ingen som såg det. Det kändes lite trist att när jag för första gången i livet gjort något så fantastiskt var det ingen som kunde dokumentera. Ingen som kunde sprida ryktet om hur bra jag var på att kasta druvor.
Strax därefter mötte jag min granne Hans, en av mina favoritgrannar trots att vi knappt pratat med varandra.
Vi stannade och pratade lite.
Jag frågade hur året hade börjat,
Han frågade hur mitt år hade börjat.
Jag ville berätta att jag precis hade kastat en vindruva.
– Jag hade köpt vindruvor, det är gott, sa jag.
Vad jag egentligen menade var att jag precis gjort en av mitt livs största mirakel. Att jag hade kastat druvan i skräplådan.
Jag bollade lite med en annan vindruva.
Tänkte att han skulle se att jag hade bollsinne.
Tänkte att han kanske skulle saga typ:
“Öh vilket bra bollsinne du har”
Och att jag på ett naturligt sätt därefter kunde få berätta om miraklet med skäplådan. Snart kastade jag vindruvan som jag bollat med mot en buske som stod en meter ifrån mig.
– Vindruvor är gott, sa jag igen.
Han nickade lite.
Jag kastade nyss en vindruva i skräplådan där borta, sa jag och pekade på skräplådan.
– Jaha, sa han.
Han tittade mot skräplådan.
Det var nästan 15 meter, jag kastade från 15 meter och kom i. Helt sjukt!
Han nickade och tittade lite frågande på mig.
– Jävla tur, jag är ju skelögd sa jag.
Jag ångrade direkt att jag hade överdrivit
Det var ju bara tre-fyra meter som jag hade kastat, inte 15. Jag kunde ju nog inte ens kasta så långt. Varför kunde jag inte varit nöjd med att säga som det varit. Varför hade jag överdrivit igen.
– Ja men nu måste jag rusa, vindruvor är gott, sa jag och gick vidare mitt hem.
Tänkte att jag aldrig mer skulle ljuga, så meningslösa lögner. Inte överdriva.
Och vad tjänade det till att grannen skulle tro att jag träffat skräpkorgen på 15 meter inte på tre-fyra? Skulle han kanske lyfta på hatten nästa gång vi möttes.
Tänkte att jag skulle gå hem och skriva en anteckning om det, som en bikt.
Men nu när jag skriver inser jag att det nog inte ens var tre-fyra meter till skräplådan det var nog bara var två om de ens var det.
Att jag alltid ska överdriva…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar